Ur boken Recall Abortion av Janet Morana

Mary Ellen in Connecticut experienced 'unexplained infertility' after her abortion but finally was able to have a child. 'It was a miracle,' she wrote on the Silent No More website: My pregnancy was textbook although there was always constant worry in my mind that I would miscarry. This of course did not happen. On June 29, 2007 I gave birth to a perfectly healthy baby boy.

What should have been the happiest day of my whole life was not what I had expected. I felt nothing. I remember holding this baby and thinking, 'Ok, smile for the pictures, hold him close to you, nurture him.' I thought maybe I was jus tired or maybe it's all the medication. Two days later we went home. I immediately knew something was wrong with me. I did not feel right. I didn't want to be alone with the baby. I was scared that I was going to do something wrong or hurt him. I felt so guilty that I didn't feel any love for him. What was wrong with me? I became seriously depressed I could barely get out of bed. All I wanted to do was sleep. I wouldn't eat and I had a feeling of hopelessness for the first time in my life. I had to quit my job due to the severe anxiety and depression. I felt as though my life was over.

Mary Ellen i Connecticut blev 'oförklarligt infertil' efter sin abort men till sist fick hon ett barn. 'Det var ett mirakel,' skriver hon på Silent No More hemsidan: Min graviditet var ett skolexempel även om jag hela tiden oroade mig för att jag skulle få missfall. Det fick jag dock inte. Den 29 juni 2007, födde jag en fullt frisk pojkbebis.

Det som jag förväntat mig skulle ha varit den lyckligaste dagen i mitt liv var inte det. Jag kände ingenting. Kommer ihåg att jag höll den här bebisen och tänkte, 'Ok, le för kameran, håll honom nära, ge honom värme.' Jag tänkte att jag kanske var var trött, eller att det vara medicinerna. Två dagar senare åkte vi hem. Jag visste direkt att något var fel med mig. Det kändes inte rätt. Jag ville inte vara ensam med bebin. Jag var rädd att jag skulle göra något fel eller skada honom. Jag kände mig så skyldig för att jag inte kände någon kärlek till honom. Vad var det för fel på mig? Jag blev allvarligt deprimerad, jag kunde knappt komma ur sängen. Allt jag ville var att sova. Jag åt inte och för första gången i mitt liv kände jag en känsla av hopplöshet. Jag fick sluta mitt jobb på grund av allvarlig ångest och depression. Det kändes som att mitt liv var över.

Ms Bearden, from Tennesse, wrote or her downward spiral after her abortion: After the abortion I let go of any dreams or goals that I had for my life. My spirit was broken. Depression, anger fear, sadness and shame were my companions. I was numb. Decisions that I made were irrational ones so I just let everyone else make them for me. I would learn to live with my secret and I began to block out the abortion. This secret I guarded well and I was loyal to myself. It was not long after that I began to have bizarre night behavior. I would scream out hysterically during the night waking the whole house. I would sit up in bed and jump out of bed horrified, like someone was after me. This continued from 16 until into my early 30s. Next I developed an eating disorder.

Ms Bearden, från Tennesse, om hennes nedåtgående spiral efter hennes abort: Efter aborten släppte jag alla drömmar eller mål som jag hade för mitt liv. Min själ var trasig. Depression, ilska rädsla, sorg och skam var mina följeslagare. Jag var som bedövad. Beslut som jag tog var irrationella, så jag lät andra göra dem åt mig. Jag lärde mig att leva med min hemlighet och jag började förtränga aborten. Denna hemlighet bevakade jag väl och jag var lojal mot mig själv. Det dröjde inte länge innan jag började få ett bisarrt nattbeteende. Jag kunde skrika ut hysteriskt under natten och väcka hela huset. Jag satte mig upp och hoppade skräckslagen ur sängen, som om någon var efter mig. Detta fortsatte från att jag var 16 till i början av 30-års åldern. Därefter utvecklade jag en ätstörning.

Så var det för mig, min första abort när jag var 17, var det mina föräldrar, enligt min mor, så var det min far som initierade. Jag hade bestämt mig för att behålla barnet, det fanns ju redan till i min mage. Min pojkvän sedan ett år var med på det. Då lade sig mina föräldrar i. Det var första gången i mitt liv som de talade till mig som att jag var en normal människa, de visade sig mycket 'omtänksamma' om mitt liv och sade till mig att jag kunde ju inte klara av att ta hand om ett barn. I vanliga fall pratade de knappt med mig, och gjorde de det, speciellt min far, så var det på ett nedsättande vis. De behandlade sina hundar bättre än vad de behandlade mig. Men just den här gången pratade de till mig som att jag var någon värd att prata med på ett normalt bra sätt. Så jag lyssnade på dem. Min mamma skjutsade in mig till sjukhuset. Jag stannade över natten. Sköterskan som väckte mig ur narkosen, var mycket snäll och omtänksam. Jag tänkte; var inte så snäll mot mig. Jag som just gjort detta hemska. Det var enda gången kändes det som, att någon var så snäll och god mot mig, och jag tänkte igen, var inte så snäll mot mig, för då kanske jag gör om det här igen, bara för att få komma hit och någon ska vara snäll mot mig. Jag har haft svårt att knyta an till de två barn jag har fått.